Biografi
Sjöman och cowboy, musiker, artist
Barndomen
”Jag kommer av ett brusand´ hav”
Taube föds den 12 mars 1890 i Göteborg. Efter ett par dagar gör han sin första sjöresa, tillsammans med mamma Julia ut till Vinga. Där är fadern Carl Gunnar fyrmästare.
Här tillbringar Evert sin barndom. Familjen har kulturella intressen, inte minst musiken. Det sjungs mycket i hemmet: Bellman, psalmer, folkvisor, gluntar, läsarsånger, sjömansvisor med mera. På ön finns också fyrbiträden och lotspersonal. De fyra familjerna är tillräckligt underlag för en liten skola med tio – tolv elever.
Några av syskonen Taube som sitter på klipporna på Vinga 1898. Storasyster Märta, bröderna Knut och Otto samt Evert själv. Fotograf okänd. Sven Bertil Taubes familjearkiv
Tonåren
”Ty målare kommer jag nog att bli”
1903 utnämns Carl Gunnar Taube till överlots, med placering i Göteborg. Familjen flyttar först till en våning på Övre Spannmålsgatan, och efter ett par år till disponentbostaden på Varvet Kusten.
1904 skickas Evert till farbrodern Axel Taube i Malmö. Denne var känd som en sträng men rättvis person, lämplig att uppfostra tonårspojkar. Dessutom får familjen lite avlastning; barnaskaran har växt till tretton! I Malmö går Evert på Borgarskolan och sjunger i kör.
Redan ute på Vinga har Evert älskat att rita och måla. Det intresset fördjupas när han i Malmö möter sin kusin, konstnären Mathias Taube. Evert blir nu klar över att även han vill bli konstnär.
1905 återvänder Evert Taube hem till Göteborg, och börjar i Latinläroverket. Han får goda betyg, utom i matematik. Pappan går med på att sonen tar en paus från skolan. I stället får han gå i lära hos teatermålaren Andrésen på Stora Teatern och ta kvällskurser på Valand, för den store Carl Wilhelmsson.
Men Evert trivs inte. Han lånar 18 kronor av sin pianolärare och rymmer helt enkelt till Stockholm.
I Stockholm
”Gode Gud, förlåt mig här vid Bellmans grav”
En morgon i juli 1907 stiger Evert Taube av tåget i Stockholm. Han är trött och somnar på en bänk på Klara kyrkogård. När han vaknar upptäcker han att han sovit alldeles bredvid en gravvård med en porträttrelief. Det är Sergels relief av Bellman. Evert börjar ångra sin flykt och får dåligt samvete. Det blir en hård tid för Evert. Han målar och tecknar så mycket han hinner.
Han kinesar hos konstnärkamrater, ibland sover han utomhus ute på Djurgården, äter grönsaker från kungens trädgård och tvättar sig i Värtan.
Han vill komma in på Konst Akademien, och beger sig ut till målarprinsen Eugen för att visa sina verk. Prinsen tar emot honom och skriver ett rekommendationsbrev. Med detta i handen går Evert till baron Cederström på Akademien. Och han får ett glädjande besked: Han kan få börja på akademien till hösten. Men han måste få ett klartecken från sin far.
Pappa Carl Gunnar ger honom inte detta klartecken; han anser att Evert är för ung och omogen. I stället ger han Evert två alternativ: antingen återvänder han till skolan, eller också får han gå till sjöss. Evert väljer sjön.
Evert ombord på s/s Australic år 1908. Taubearkivet, Göteborg
Till sjöss
”När jag började segla till sjöss i maskin”
Den 25 maj 1908 i Göteborg mönstrar Evert Taube ombord i s/s Australic. Resan går via Kapstaden och Ceylon till Australien. Hemresan till England via Suez-kanalen.
Nästa resa gör han som lättmatros med s/s Noreg december 1908-mars 1909, mars-juni 1909 heter båten s/s Verdandi.
Därefter gör Evert ett nytt försök att leva konstnärsliv i Stockholm, men lyckas inte heller den här gången. Vintern 1910 far han till London för att studera konst. Men återigen tar pengarna slut. I april tar han hyra ombord i hjulångaren s/s Princess of Wales som ska seglas från Folkestone i England till sin nya ägare i Buenos Aires.
Argentina
”Dit kom jag ridande en afton i april”
Det är en ganska stukad men ändå förhoppningsfull 20-åring som går i land i Buenos Aires. Argentina är det stora framtidslandet med stark ekonomisk tillväxt, och till landet strömmar hundratusentals emigranter från Europa.
Evert Taube lyckas hitta ställen att bo på och fortsätter att arbeta med sin konst. Men för sin försörjning måste han ta tillfällighetsjobb.
Trots sin ungdom är Evert ganska världsvan. Han passar väl in i de cafémiljöer där Buenos Aires intellektuella tillbringar stora delar av sina liv. Han är med och startar en kulturförening, ”Vida Nueva” och får illustrationsuppdrag för den litterära tidskriften Atalanta.
Men pengarna räcker inte, och Evert måste hitta på något. Han ger sig ut på Pampas och får jobb på kanalbygget, bland annat som mätningsman och personaladministratör.
Livet vid kanalbyggena är hårt. De flesta arbetskamraterna är outbildade och Evert har svårt med umgänget, och skriver dystra brev hem.
Men naturligtvis finns det också ljusa ögonblick. Evert blir god vän med José, sonen till en godsägare, och är ofta gäst på gården, Estáncia San Martín. Där träffar han dottern i huset, Cecilia, som får stå som förebild för visans ”Carmencita”.
I början av 1914 bestämmer sig Evert för att se lite mer av Argentina. Han tar sig upp till staden Córdoba, vid foten av Anderna. Här jobbar han bland annat som förman på en fruktfarm, som dödgrävare på judiska kyrkogården, som flasksköljare på ett bryggeri, som spårvagnskonduktör.
Men nu har världskriget brutit ut, och Evert Taube bestämmer sig för att resa hem. I mars 1915 reser han till Buenos Aires och mönstrar på det norska fartyget s/s Skogland. I mitten av april återser han Göteborg.
Evert övar på sin kammare i baracken vid kanalbygget. Sven Bertil Taubes familjearkiv
Orosåren
”Där låg jag gul i synen…”
De första åren efter hemkomsten blir ganska stormiga för Evert Taube. Han
får en del uppdrag som reportagetecknare och reporter för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Och så får han en mentor. Det är författaren Albert Engström som tar Evert under sina vingars skugga. Evert tillbringar mycket tid hos Albert i Grisslehamn i Stockholms norra skärgård. Albert hjälper honom med målandet men upptäcker också Everts talang för att skriva, och ser till att Evert får sina första litterära alster publicerade.
Julaftonskvällen 1915 blir dramatisk i Grisslehamn. Mitt under julgröten kommer länsman och visar en arresteringsorder på Evert Taube. Flottan har upptäckt att Evert har civil sjöfartsbok, och därmed måste han omedelbart inleda sin värnplikt. Albert lyckas lugna länsman, och Evert får en tids uppskov.
I mars 1916 rycker han in som flottist, först i Karlskrona och sen på Skeppsholmen i Stockholm.
I Grisslehamn förlovar han sig med Albert Engströms dotter Malin på nyåret 1916. Förhållandet tar slut sommaren 1917.
På hösten 1917 blir han illa däran i spanska sjukan, men klarar krisen. Han återvänder till Smögen som blir bas för hans frilansjournalistik. Han har nu också börjat skriva visor. Och i februari 1918 gör han debut på scenen i Smögen som vissångare.
Han gör också 1918 debut som författare. Inte precis om kvinnorna heter förstlingsverket, som får ett välvilligt mottagande.
Evert har nu anslutit sig till en konstnärskoloni i Köpenhamn. Han upplever en stormig kärleksaffär med författarinnan Ulla Bjerne. Och han skriver sin första roman, Mina damer och herrar, som kommer hösten 1919 och får ganska sval kritik.
Dessförinnan har förhållandet tagit slut och Evert har återvänt till Stockholm och får sitt stora genombrott som estradartist på ”Cabaret Läderlappen” på Gillet den 10 januari 1919.
I februari blir han åter allvarligt sjuk i sviter efter spanska sjukan. Som konvalescent får han rådet att fara till Skagen och vila upp sig. Han reser tillsammans med sin vän, konstnären Kurt Jungstedt. De roar sig kungligt men arbetar också flitigt. På ett par månader skapar Evert sin första visbok, Sju sjömansvisor och Byssan Lull, med egna visor och Kurt Jungstedts illustrationer. Boken får lysande recensioner.
Evert inleder också ett förhållande med Ingeborg Østergaard, som driver Skagens Hotel. Resultatet blir dotter Kirsten, som föds 1920.
Och Evert hinner med flera förhållanden och ännu en kortvarig förlovning, 1921 med Margita Alfvén, dotter till tonsättaren Hugo Alfvén.
Innan han träffar Astri…
1920-talet
”Viska min älskades namn”
Våren 1920 har Evert Taube fått låna ett hus i San Remo. I Paris träffar han konstnären Astri Bergman, den 22-åriga dottern till hovkonstgjutaren Herman Bergman. Han bjuder med henne och kamraten Lilly Åkerholm till San Remo.
Resultatet blir en kärlekshistoria, och i San Remo förlovar sig Astri och Evert på domkyrkotrappan. När budskapet når Astris far blir det tvärstopp. Pappan beordrar Astri att komma hem, och förlovningen bryts.
Evert ger dock inte upp, fortsätter att skriva och till slut veknar hovkonstgjutaren och ger paret sin välsignelse. Ny förlovning, och ståtligt bröllop i Jacobs kyrka i Stockholm. 1926 kommer första barnet, Per-Evert, 1930 föds Ellinor och 1934 Sven-Bertil.
Evert och Astri i Italien. Fotograf : Lily Åkerblom/Taubearkivet, Göteborg
1920-talet blir händelserikt för Evert Taube även utanför privatlivet. 1920 kommer en ny samling berättelser, På böljan blå, i städer och på land och 1922 ännu en, Svärmare och stigmän. Han drömmer om att skriva den stora romanen och gör ett försök 1927 med På gott och ont. Boken får dock ett svalt mottagande.
Desto större framgång har han med visorna. 1922 kommer Flickan i Havanna samt ett par visor till.
1923 är det dags för På kryss med Ellinor. Den tillkommer under en seglats som Evert gör tillsammans med sin lillebror Gösta och konstnären Kurt Jungstedt runt den svenska kusten. Den är egentligen skriven för medlemmarna i den speciella orden som Evert skapat med sina kamrater på ”Den Gyldene Freden”.
Efter giftermålet kommer 1925 Bröllopsballader och rosenrim som en julgåva till Astri, och 1927 Kärleksvisor och sjöballader. 1929 ger han ut den vissamling som blir hans definitiva genombrott, Fritiof Anderssons visbok med visor som ”Havsörnsvals”, ”Tatuerarevalsen” och ”Fritiof Andersson paradmarsch”.
1930-talet
”I Roslagens famn”
1928 har Astri och Evert köpt en tomt ute vid Stavsnäs, och snart blir ”Sjösala” familjens älskade tillflyktsort. Till en början finns där bara ett litet skjul, men 1937 finns det pengar till att bygga ett riktigt hus.
Nu blir Evert skärgårdskarl på riktigt. Vid midsommartid 1931 seglar han upp till Håtö Svansar. Han är kallad att bli medlem i Pelarorden. Som inträdesprov får han i uppgift att skriva en dikt som ”liksom andas den stockholmska skärgårdens och Roslagens högsommarluft…”
Evert går lite avsides, och efter ett par timmar är han klar med visan, och framför den till stormande bifall. Så berättar han själv. I själva verket tog det en vecka att skriva visan, men än sen… Calle Schewens vals går sedan på segertåg över landet.
Evert Taube fortsätter att resa, så länge gränserna är öppna. Han arbetar intensivt. Han längtar ofta hem och är efterlängtad av Astri och barnen. Ett brev från Ellinor inspirerar till den lilla fina visan ”Brev från Lillan”, som publiceras i hans nästa visbok, Himlajord, som kommer 1938 och också blir en stor framgång med visor som ”Fritiof i Arkadien”, ”Den glade bagarn i San Remo” och titelvisan ”Himlajord”. Hans arbete under de här åren resulterar också i ännu en succé, Sjösalaboken.
Men samtidigt som det är sommarljust på Sjösala, mörknar det över Europa…
1940-talet
Produktiv poet
Kriget stänger gränserna, och Evert Taube kan inte göra sina resor för att vidga vyerna. Dessutom vacklar hans hälsa, bland annat har han en besvärlig astma.
På inrådan av sin husläkare beger sig Evert på senhösten 1942 till Ängön i den bohuslänska skärgården, för att vårda sin hälsa och skaffa sig arbetsro och ny inspiration.
Skaparmiljön är fruktbar. 1943 kommer hans kärleksförklaring till barndomens landskap, Ballader i Bohuslän, med bland annat ”Inbjudan till Bohuslän” och ”Maj på Malö”. 1946 kommer nästa samling, Svärmerier med visor som ”Västanvind” och ”Så skimrande var aldrig havet” och redan 1948 Ballader i det blå, med ”Huldas Karin” och ”Nocturne”.
1945 är gränserna åter öppnade, och Evert kan bland annat återvända till Argentina och Pampas. 1948 gör han en båtresa till Panama med Ellinor.
Han får hedersuppdraget som huvudredaktör för ett stort verk, Svenska ballader och visor från medeltiden till våra dagar. Nu har Evert Taube erövrat en position i svenskt kulturliv, och han är beredd att åter ta upp kampen för att bli en ”seriös” prosaförfattare.
1950-talet
På väg mot parnassen
Evert får en ny samarbetspartner i Tidningen Vi och gör flera stora reportageserier, som också resulterar i nya böcker. Många hundra gröna mil kommer 1951, Everts första prosabok på 24 år!
Så följer Jag kommer av ett brusand´ hav 1952, I Najadernas gränd 1954, Strövtåg i Ranrike 1955, De Fyra Vindarnas gata 1956 och Guatemala 1957. Evert Taube har etablerat sig som prosaförfattare. Han skriver ytterligare ett tiotal prosaböcker. En av dem ska innebära det sista steget upp på parnassen.
Evert Taube har sedan länge haft ett stort intresse för den medeltida diktningen i Provence. Han har haft sakkunnig hjälp i detta ämne av en litteraturvetare, Margot Lithander. Hon uppmuntrar honom att tacka ja till ett erbjudande från Tidningen Vi om att skriva en serie om den provensalska kulturen. Det lilla hotellet La Petite Réserve i Antibes blir hans tillflyktsort i nästan 20 år. Reportageserien resulterar också i boken Vallfart till Trubadurien och Toscana 1957.
Det blir hans kanske allra främsta prosabok. Nu nämns Evert Taubes namn äntligen med respekt även på kultursidorna.
In i Svenska Akademien räcker det dock inte. Men 1950 tilldelas han dess fina Bellmanspris, och 1972 får han Svenska Akademiens Stora pris – dess finaste utmärkelse efter Nobelpriset. 1966 utnämns han till hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
Samtidigt fortsätter Evert att skriva visor, och nya samlingar kommer: Pepita dansar 1950, I dina drömmar 1953, Förlustelse och Frid 1957 samt Och skulle det så vara 1959. Han ger också 1958 ut Septentrion, som bara innehåller ej tonsatta dikter.
Fler prosaböcker: Västlig Horisont och Klara och jag (båda 1957).
I Antibes samarbetar han med fotografen Marianne Greenwood, med böckerna Svarta Tjurar 1958 och Återkomst 1961. Genom Marianne får han också träffa Picasso.
Dessutom fortsätter han trots sin ålder med sina scenframträdanden och är flitig gäst i radion.
1960- och 1970-talet
Romanförfattare och miljökämpe
I början av 1960-talet genomför Evert Taube sitt sista stora projekt, att skriva en roman för första gången på 35 år. Den heter Don Diego Karlsson de la Rosas roman och kommer 1962. Med den boken och med hans fortsatta arbeten har han ovärderlig hjälp av Inga-Britt Fredholm, som blir hans ”litterära sekreterare”.
1964-65 gör TV en stor insats för att bevara Evert Taubes minnen. Ett TV-team med Edvard Matz och Hans Lagerkvist tar honom med till Vinga, Sjösala och Freden, till Argentina, Provence och Anienes myrtenlund, med flera av Everts ”landskap”. Det blir ett fantastiskt dokument. Dessutom resulterar resandet i ännu en bok, Flyg till Pampas (1968).
Nu skapar Taube dessutom ett par visor som hör till hans mest älskade, ”Så länge skutan kan gå” och ”Änglamark”. Den senare skriven till filmen ”Äppelkriget” av Hasse&Tage. Visan är ett lysande exempel på Everts kärlek till och omsorg om naturen.
Detta miljöengagemang för honom också ut i samhällsdebatten. Han har stått i främsta ledet för att stoppa planerna på att dumpa rivningsmassor i Riddarfjärden. Han har varit med och räddat Södra Teatern. Nu gäller det Slottsberget i Göteborg, Vindelälven och almarna i Kungsträdgården.
Nu får Evert Taube också en ny scen att möta sin publik på. Varje sommar från 1963 till 1973 uppträder han på Gröna Lund i Stockholm, så småningom assisterad av sonen Sven-Bertil och Ulf Björlins ensemble.
1969 drabbas familjen Taube av en tragedi. Huset på Sjösala bränns ner av en psykiskt sjuk kvinna, som förföljt Evert i många år.
Den 31 januari 1976 avlider Evert Taube på Saltsjöbadens sjukhus.
Göran Gynne